Just nu handlar arbetet i vår klass mycket om att våga skriva, att våga läsa och att sedan prata om det som vi/de läser och skriver. Vi koncentrerar oss på noveller. Vi har haft en del högläsning för att eleverna ska få gemensamma exempel att återknyta till, men de har också läst lite själva. Den egna novellen har de än så länge planerat, de har beskrivit huvupersonen, miljön, huvudkonflikten och annat viktigt för sina kompisar och de har lärt sig att prata som författare. Det är deras novell, de har makten och många av dem har vuxit rejält. Någon är fortfarande rädd för att berätta för andra, någon annan har inte kommit i gång med sin egen, men hjälp andra. Hittills har i alla fall allt gått klart över förväntan.
Tjugo minuters läsning varje morgon har återinförts, helt i linje med vad Aidan Chambers förespråkar. Många elever läser mer, men alla läser något. Vi har burit böcker, köpt billigt på biblioteket, köpt dyrare och nyare böcker och så har jag skänkt en del. Detta betyder att det finns en knökfull bokhylla i klassrummet med allt från lätta barnböcker med några få ord, till böcker som vänder sig till unga vuxna. En och annan klassiker har letat sig in, bland annat den tecknade versionen av Mary Shelleys Frankenstein.
Aidan Chambers böcker om boksamtal har nyöversatts och bearbetats och i somras kom de ut i en volym kallad Böcker inom och omkring oss. Den senaste veckan har jag läst om den för att vara redo för onsdagens möte med Aidan Chambers och Katarina Kuick på Stadsbiblioteket.
Igår prövade jag att ha ett boksamtal helt utifrån den mall som prestenterades av Aidan Chambers, som går ut på att eleverna ska ta fram det de tycker om, inte tycker om, saker de undrar och mönster, upprepningar eller ledtrådar.
Jag läste en enkel novell från Mango högt, ritade sedan en smiley på tavlan och släppte ordet fritt bara genom att säga ”Så, nu vill jag veta vad ni tyckte om i den här novellen?”. Någon muttrade att den var helt meningslös och jag bad henne hålla kvar den tanken så att vi kunde återkomma till det senare. Andra började dock hitta saker de gillade, stora och små. Faktum är att de var aktiva, kändes säkrare och vågade mer än vanligt. Då har vi ändå ett avslappnat klassrumsklimat där ordet verkligen är fritt och eleverna ofta är väldigt frispråkiga.
Roligast var att fundera kring det vi inte visste. Vad huvudpersonens mamma var till exempel och hur en förälder för och ska vara mot sina barn. En elev hade reagerat på att hon sett föräldrar ta hårt i sina barn i Sverige, trots att lagen säger att man inte får slå sina barn. Vad är egentligen att slå?
Om du inte resan läst Böcker inom och omkring oss rekommenderar jag verkligen att du gör det. Många av exemplen är visserligen om yngre barn, men modellen funkade utmärkt även på mina elever som nästan alla är över 18. Vill du läsa mer om boken kan du göra det här.